Jazzen utvecklades i USA, främst i trakterna runt Mississippideltat och staden New Orleans där traditionella afrikanska sånger blandades med folkmusik, psalmer och marscher från Europa. Dess rötter är i mycket gemensamma med bluesens och countrymusikens.
Inbördeskrigets slut innebar att blåsinstrument och marschorkestrar fanns överallt och influenserna kom även från arbetssånger på bomullsfälten, tidens dansorkestrar, cabarémusik etc. Ragtime, en lättsam synkoperad musikstil från 1800-talet, var en del av jazzens vokabulär något senare.
Den tidiga jazzen formades i New Orleans, med trumpetaren Buddy Bolden som ett av de kända namnen. Chicago var en av de städer där den nya musiken slog igenom för att sedan snabbt spridas till New York och Europas större städer.
När Jazzen blev mer populär insÃ¥g vita affärsmän att man kunde tjäna pengar pÃ¥ den. Jazzen delades upp i tvÃ¥ delar, Jass eller Sweet Jass. Man stavade med ’s’ och lade till ‘Sweet’ för att inte förknippas med äkta, svart Jazz. I Jass tog man ocksÃ¥ bort improvisationen, allt skulle noteras.
De första kända jazzinspelningarna gjordes Ã¥r 1917 av Original Dixieland Jassband. I början av 1920-talet gjordes inspelningar av t.ex. King Oliver’s Orchestra och New Orleans Rhythm Kings. En betydelsefull jazzkompositör och bandledare var Ferdinand “Jelly Roll” Morton. Han var ursprungligen en ragtimepianist med säregen spelstil som utvecklade en allt friare synkopering. 1938 gjorde Morton en serie inspelningar för Library of Congress, där han presenterade jazzens utveckling bÃ¥de med sitt pianospel och sitt berättande.
Swingeran tog sin början 1935 och dominerade scenen i ungefär tio år; under denna tid inföll också storbandsjazzens glansdagar. Stora namn var musiker och orkesterledare som Duke Ellington, Count Basie, Louis Armstrong, Glenn Miller och Benny Goodman, vokalister som Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
En gren av swingen som pÃ¥ svenska brukar kallas jumpblues var i vissa avseenden en föregÃ¥ngare till rhythm and blues och rock and roll. Boogie woogie var egentligen en stil för solopiano, som uppstod pÃ¥ “rent parties” i Chicago. Pete Johnson, Meade Lux Lewis och Albert Ammons var de tre stora namnen, som ibland t.o.m. spelade tillsammans. Boogie-Woogien kan sägas utgöra grunden för rocken, med en intensiv period av en lÃ¥ng rad stora och kreativa pianister fram till att Ray Charles, Little Richard och Jerry Lee Lewis slog igenom och Rock’n'Roll var ett faktum.
PÃ¥ 1940-talet uppstod bebop ur swingen. Jazzen utvecklades frÃ¥n dansmusik till en musik man främst lyssnade till. Utvecklingen leddes av stilister som saxofonisten Charlie Parker, känd som “Yardbird” eller “Bird”, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie och Charlie Christian. Bebopen är en vidareutveckling av jazzen, bÃ¥de tonalt och rytmiskt, och är ofta mycket snabb med komplicerad harmonik.
Förutom att Parker och hans gelikar dubblade tempot och ackorden, sÃ¥ sökte man sig uppÃ¥t i överlagringar och “matematik” under sina solon. De tog ocksÃ¥ in element frÃ¥n afrikansk och latinamerikansk (främst kubansk) musik och var även pÃ¥ det sättet föregÃ¥ngare till sÃ¥ kallad fusion. Bebop kännetecknades av att musikerna ofta utmanade varandra i snabba tempon.
För en del av utvecklingen svarade den unge Miles Davis, som ersatte Dizzy Gillespie i Charlie Parkers band, sedan Gillespie slutat pÃ¥ grund av Parkers heroinmissbruk. 1949 släppte Davis skivan “Birth of the Cool”, som blev en sorts kontrast till den hetsiga och komplexa bebopen med sin lugna och arrangerade stil.
Senare stilar, utvecklade efter jazzens storhetstid, är cool jazz, modal jazz, latin-jazz och den fritt improviserade stilen free jazz, där kända namn är bland andra Ornette Coleman och Albert Ayler. Jazzen har även framgångsrikt blandats med sina avkomlingar rock och funk. Resultatet brukar kallas jazzrock då rockens attityd och form dominerar.
Då karaktären är jazzigare, eller funk och/eller latinamerikanska element ingår, används ibland begreppet fusion (sammansmältning) eller jazz fusion. Miles Davis kan även här sägas vara en av grundarna via sina experiment med form och elektriska instrument under senare delen av 1960-talet. Kända band i den kategorin är under 70-talet Weather Report, Mahavishnu, Headhunters, Chick Corea & Return to Forever, och i Sverige Egba och Hawk On Flight Senare representanter är Brecker Brothers, Tribal Tech och Spyro Gyra t.ex.
Jazzmusiker världen över fortsätter att blanda jazzen med annan musik: folkmusik från olika länder, modern konstmusik, afrikanska rytmer och tolvton. Från 1980-talet och framåt har några varianter av jazz eller jazzig musik åter legat på topplistorna, med artister som Diana Krall och Norah Jones.
På den mer experimentella/elektroniska sidan av spektrat finns skandinaviska artister som pianisten Bugge Wesseltoft, trumpetarna Goran Kajfes och Nils Petter Molvær samt trion Wibutee. I kategorin Nu-Jazz, som skapats ur en blandning av klubbmusik och jazzinfluenser, finns föregångare i Jazzanova, Beanfield och Kyoto Jazz Massive, och i sverige artister som Swell Session, Forss, Quant, Koop och Ernestos.
